V 31
Vad tiden går snabbt! V 31
Jag känner mig ganska stor
känns som om magen har ploppat ut mycket dom sista 3 veckorna.
Magen brukar sjunka undan lite när man ligger ned men inte nu längre
undrar när bristningarna kommer, trodde dom skulle ha kommit för länge sen på mig.
Bristningar på brösten kom väldigt fort.
Snart har jag ingen navel alls, sticker ut mer o mer för varje dag.
Illamående har kommit lite men det är för att hormonerna stiger igen. Dom är som mest i början o slutet. Hoppas jag slipper börja spy igen.
Stickningar i händerna i armarna är mycket bättre sen jag fick skenorna men två fingrar är bort domnade hela tiden.
dom har jag på nätterna, men plast o så svettas man. Det är verkligen gjort för eksem, börja klia.
Så då la jag tyg i mellan.
Syde något så det skulle sitta fast bra
Funka väldigt bra!
Lilla Gizmo
Loppan
Väger runt 1,6 kg men det är så olika nu, är ungefär 43 cm.
Kan fixerar blicken o ser bättre skillnad på ljus o mörker.
Känner att hon har fortfarande huvudet nedåt, så hon verkar ha fixerat sig.
Och det känns en hel del! När jag går så trycker hon ner huvudet o när hon då vrider på huvudet gör det ganska ont.
När jag sitter ned o hon har lagt huvudet långt ned o om hon vrider på sig eller om jag gör det så gör det ont. Vet inte hur man ska beskriva hur det känns, det hugger till o något mer.
Å trött är jag som bara den!
En sak med graviditeten som jag prata med min psykolog idag om. Jag går oftast fram o tillbaka, det är samanlagt 6 km. I hela livet har jag gått för att komma framåt o buss. Så det känns konstigt att få skjuts av någon. I min biologiska släkt så gick vi mycket, tog sällan bilen. Och jag gick jämt till skolan o annat. När jag hade opererat mina fötter så hoppa jag på kryckor i flera veckor o jag gick ut med Gizmo, direkt efter en operation. Gjorde ont som fan! Men när man är så van med smärtan så vet man inte vart gränsen går riktigt. Nu när jag går långt så får jag ont i ben o fötter, fötterna blir som ballonger. O gör ont när huvudet ligger längre ned. Jag är så van o struntar i kroppen på ett sätt och så envis att jag skulle kunna gå dom där 6 km till vattnet går. Så jag vet inte vart gränsen går, när det är dags att kanske ta det lite lugnt. Kroppen säger en sak o huvudet något annat. Jag går efter det jag är van med. Jag vet inte vart min gräns går. Har aldrig behövt tänka på det och att jag får hjälp om jag ber om det. Känns lite konstigt. Har aldrig kunnat tagit det lugnt förut. Dags att börja tänka på det nu när det börjar närma sig o man är höggravid nu.
Men det är väldigt skönt att gå o få rensa huvudet.
Kommentarer
Trackback
